Etty Hillesum i Westerbork 1943
Hon går längs taggtråden. Det är natt. Leran från heden klamrar sig fast under skorna. Koncentrationslägret Westerbork, 1943. Barackerna ligger i raka, geometriska mönster under en bar himmel. Strålkastarnas hårda ljus river sönder natten innanför taggtråden. På andra sidan, utom räckhåll, lyser månljuset upp de vidsträckta fälten.
Etty fryser inte. Det förvånar henne. Kroppen borde vara tung som bly. Den borde vara krossad efter en dag i sjukbaracken: de feberheta kropparna, mödrarnas förtvivlade snyftningar, de genomträngande skriken från spädbarnen som släpades ut i natten.
Hon stannar. Tittar ner på sina slitna händer i månljuset.
Det är samma händer som för två år sedan kände bläcket flyta ut över papperet i dagboken, en kopp kaffe, en doftande jasmin, en mans ansikte.
Hon var 27 när hon började skriva. Inte för att dokumentera. Inte för att någon annan skulle läsa det. Hennes psykoanalytiker, Julius Spier, hade sagt åt henne att skriva. Som terapi. Hon hade inget annat val.
Hon var ett vrak. Det sa hon själv. Depressiv, ångestfylld, erotiskt besatt av Spier, oförmögen att styra sina impulser. Hon läste poeten Rilke och den ryske författaren Dostojevskij och Bibeln på samma rastlösa sätt som hon rökte cigaretter och drack kaffe och föll i gråt utan förvarning.
Amsterdam krympte. Cykelförbud. Parkbänksförbud. Bokhandlar som stängde. Den gula stjärnan. Utegångsförbudet. Nazisterna drog en snara runt staden, och hennes yttre liv reducerades till ett fåtal gator, ett fåtal ansikten, ett fåtal tillåtna timmar.
I dagboken skrev hon inte om kriget. Hon skrev om sig själv. Om kroppen, begäret, skammen, bönen. Om hur hon satt på toaletten och grät. Om hur hon inte kunde sluta tänka på Spiers händer. Om en plötslig, oförklarlig stillhet mitt i allt.
Hon skrev inte för att vittna. Hon skrev för att kunna leva.
Och sedan, mitt i lägret:
Eländet här är fruktansvärt, och ändå, sent på natten, när dagen har sjunkit undan i mörkret bakom mig, händer det att jag går med kraft i stegen längs taggtråden. Då stiger det, gång på gång, rakt ur hjärtat, jag kan inte hjälpa det, det bara är så, som en elementär kraft, känslan av att livet är härligt och storslaget, och att vi en dag ska bygga en helt ny värld. Mot varje ny skändlighet och varje ny fasa ska vi ställa ytterligare en bit kärlek och godhet, och hämta styrkan ur oss själva. Vi får lida, men vi får inte duka under. Och om vi överlever, hela till kropp och själ, men framför allt till själen, utan bitterhet, utan hat, då har vi rätt att tala efter kriget. Jag är kanske en ärelysten kvinna: jag skulle vilja ha ett litet, litet ord med i laget.
På sin plankbädd om natten ber hon:
Låt mig bli det tänkande hjärtat i denna barack.
Hon ber inte om att slippa. Hon ber om att få vara kvar, vaken och närvarande mitt i det outhärdliga.
Hon kunde ha gömt sig. Tusentals gjorde det. Men Etty begärde förflyttning till Westerbork för att dela sitt folks öde. Inte för att hon ville dö. Varje sida i dagboken vittnar om motsatsen. Men att gömma sig medan andra fördes bort, det skulle ha slitit sönder henne inifrån.
Den 7 september 1943 stängs dörrarna till boskapsvagnen. Någonstans på vägen mot Auschwitz kastar hon ett vykort genom en springa. En bonde hittar det senare i smutsen längs spåret.
Vi har lämnat lägret sjungande.
Hon blev 29 år.
Samtliga citat ur Etty: The Letters and Diaries of Etty Hillesum 1941–1943, översatt av Arnold J. Pomerans, Eerdmans 2002. Översättningen till svenska är min egen.
Lämna ett svar