Jag är 17 år. Basen slår i bröstet. Mina händer vet inte vart de ska ta vägen, så jag trycker dem mot väggen bakom ryggen. Jag lärde mig tidigt att överleva genom att försvinna.
Men det fanns en plats. En ek. Jag var fjorton, satt lutad mot stammen och kände hur solen trasslade sig genom grenarna för att nå fram och värma mitt ansikte. Händerna låg stilla i gräset och visste precis var de skulle vara utan att jag behövde tänka på det.
Det var första gången jag förstod, utan ord, att kroppen kan hitta hem innan huvudet vet vägen.
Sedan blev jag vuxen. Läkare. Forskare. Seriös. Jag glömde eken. Det viktiga var att veta. Utredning, diagnos, behandling. I varje patientmöte ett problem som skulle lösas. Och det var svårt nog – så mycket att hålla reda på, det måste bli rätt. När jag inte kunde besluta om en konkret åtgärd var det bättre att gå vidare till nästa patient.
Men så mötte jag den unga kvinnan med lymfom. Familjen med ett nyfött barn med en svår sjukdom. Den arga, skräckslagna mannen med lungcancer. Och det fanns inget jag kunde göra. Men deras blickar sökte mig. Jag hade ingen plan, ingen åtgärd. Men jag kände i kroppen att jag måste stanna. Vänta. Lyssna efter ett nästa steg.
Samma sak som vid eken. Kroppen visste före huvudet.
Nu skriver jag för dig som står vid väggen. Som ser på livet istället för att leva det. För dig som inte kan sluta känna, eller som har glömt hur det känns att känna något alls. Som har läst alla artiklar, lyssnat på poddarna, provat mindfulness eller KBT men ändå inte hittat hem.
Jag har inte svaren. Men jag har hittat ett sätt som alltid visar nästa steg. Som Renias, lejonspåraren, sa: ”Jag vet inte vart vi är på väg, men jag vet precis hur vi ska komma dit.”
Jag heter Patrik Georgii-Hemming. Jag växte upp i Småland på 70-talet, bor nu utanför Stockholm och arbetar på Karolinska Universitetssjukhuset. Min fru och jag har tre vuxna barn.
Redan som liten lärde jag mig att ta in alla signaler i rummet och anpassa mig, säga rätt saker, göra rätt saker, bli den som jag förväntades vara.
Jag tog min tillflykt till naturen och böckerna. Filosofi, psykologi, biologi, fysik, botanik, de kristna mystikerna, existentialisterna. Jag visste allt i teorin men vågade inte prata med tjejerna på skoldansen. Och jag gillade inte att spela fotboll vilket var en dödssynd.
Det tog en lång tid innan jag kunde leva den jag hela tiden hade varit.
Jag hoppas det finns något här som väcker något i dig.
Patrik