Alex sitter på sin vanliga plats i köket. Han petar i flingorna och tar en klunk av den beska apelsinjuicen. Den gamla T-shirten han hittade i garderoben spänner över ryggen, det hjälper inte hur mycket han än försöker skruva på sig. Bredvid honom tar pappa en tugga av ostmackan utan att släppa mobilen med blicken. Tummen scrollar envist uppåt.
– Sov du gott i natt, Alex? Du ser trött ut. Mamma stänger kylskåpsdörren och ger honom den där blicken med rynkan mellan ögonen.
– Jadå, inget problem. Hans försök att le blir ingen succé. Tåget hade kommit fram sent i går kväll och han hade gått direkt till sitt rum på övervåningen. Innan han lade sig i sängen tände han stjärnlampan på väggen. Patetiskt. Men han släckte den inte. Blicken sökte något att hålla fast vid. Minecraftaffischen. Ett tomt fodral. Super Mario Bros. Böckerna. Men allt glider bara undan. Stumt och kallt.
– Hade du inte tenta nyss? Hur gick det? Hon skriver något på inköpslistan.
– Jo, jag fick tillbaka den förra veckan. Det gick bra. Alex petar med skeden i skålen.
Mamma säger inget mer men höjer ögonbrynen och släpper honom inte med blicken.
– Det är bara det att … jag vet inte, alla är schyssta och så, men … Vet inte om jag passar att jobba som biolog. Han säger inget om det gapande hålet i bröstet.
Pappa tittar upp från mobilen. – Du tänker för mycket. Ingen idé att grubbla, det blir alltid bara värre då.
Mamma ger pappa en matt blick. – Hur är det med Anna då?
– Vi grillade hemma hos hennes föräldrar förra helgen. Det var kul. Oskar och Frida var där också.
Alex sväljer klumpen i halsen och tar en sked flingor till. Det enda som hörs är skeden som skrapar mot bottnen på skålen.
– Du har ju hela livet framför dig. Pappa ler uppmuntrande. Ta inte allt så allvarligt.
– Pappa har rätt. Du vet att du är lite överkänslig. Det går ju jättebra. Och det har ju inte gått en hel termin än. Det är klart att det tar lite tid att komma in i det.
Överkänslig. En het våg av skam sköljer över honom. Hotar att dra ner honom i avgrunden. Varför kan jag inte bara skärpa mig? Bara vara normal. Skulle inte ha sagt något.
– Jag vet. Det löser sig säkert. Kanske bara behöver ta det lite lugnt. Han sträcker sig efter en brödskiva. Smör. Ost. In i munnen. Så där.
Pappa reser sig. – Måste åka och tvätta bilen. Han ger Alex en klapp på axeln på väg ut mot hallen.
Vad betyder det att komma hem, egentligen? Hur kan barndomsrummet, som en gång var så tryggt, plötsligt bara vara ett museum över den man en gång var? Och ändå längtar man.
Den gamla T-shirten du alltid sov i är för liten. Du får inte plats. Inte i tröjan. Inte i rummet. Inte i ditt eget liv.
Alex skruvar på sig. Kan inte sitta still. Är det kroppen som försöker fly, eller är det något inom honom som försöker komma ut?
Hans mamma tycker han ser trött ut – det är lättast så, trötthet går att fixa. Det gapande hålet ser hon inte. Ingen gör det. Kanske för att det är svårt att sätta ord på. Kanske för att man inte ska prata om sånt. Kanske för att vi är övertygade om att det ändå inte finns något att göra.
”Jadå, inget problem.” Orden är en mur. Sedan ett försök till leende – upphängt för att dekorera muren.
Och stjärnlampan – kunde den verkligen hämta tillbaka barndomen? Varför gör vi så – håller fast vid sådant som redan är förbi? En blå lampa på väggen. Kanske vill vi följa spåren tillbaka och se var vi gick vilse. Vi borde ha vuxit ifrån allt det barnsliga. Men när mörkret kommer är det svårt att vara vuxen, särskilt när man är ensam i ett tomt och kallt rum där allt bara glider undan. Då tänder man en stjärnlampa – för att någon annan brukade göra det åt en, för att det var tryggt.
”Hade du inte tenta nyss? Hur gick det?” Vi frågar om det yttre. Det mätbara. ”Det gick bra.” Vad betyder det? Hur säger man: ”Det gick bra men det känns ändå fel” Man säger det inte. För man har inga ord. Och även om man hade det så vill ingen höra.
”Du tänker för mycket.” Det är pappas sätt att säga: jag älskar dig, men jag vet inte vad jag ska göra. ”Ingen idé att grubbla, det blir alltid bara värre då.” Han har rätt. På sitt sätt. Att tänka i cirklar gör det värre. Men tänkandet är ju inte problemet. Problemet är det som tänkandet försöker undvika. Känslan. Gapet. Tomheten. Pappa vet inte hur man möter det. Ingen har lärt honom. Han har lärt sig att jobba, att tvätta bilen, att klappa sina barn på axeln – allt det där som ska vara nog. Men det är det inte.
”Du har ju hela livet framför dig.” Vad svarar man på det? Tack? Jag vet att jag har hela livet framför mig. Det är det som är problemet. Så många år av att inte veta hur man ska leva.
”Du vet att du är lite överkänslig.” Överkänslig. Det ordet är en kniv. Det betyder att du känner för mycket, du är för mycket. Hon säger det med kärlek, hon vill hjälpa, hon vill att han ska sluta må dåligt. Och skammen sköljer över honom, het och kväljande. Varför kan jag inte bara vara normal? Varför är jag så här? Vad är det för fel på mig? Men det är ju inget fel. Han är bara mänsklig.
Alex äter sin smörgås. Försöker låtsas som att det är lugnt. Vad är det för liv, där man bara tuggar och sväljer? Smör. Ost. In i munnen. Man fyller munnen med något. Man fyller tiden med något. Man går vidare. För vad är alternativet?
Pappa måste åka och tvätta bilen. Handlingskraft. Det är det som räknas.
Alex nickar. Ler. Säger att det löser sig. Äter sin macka.
Vad skulle hända om någon ställde en fråga till? Om det där lilla ordet? ”Alla är schyssta, men …” Ett litet ord, men en dörr till en hel värld. Inte för att be om en förklaring, utan bara: ”Berätta mer. Hur är det att vara du just nu? Hur känns tillvaron – är den tung, är den kall, är den sluten? Hur färgar stämningen allt du ser?”
Kanske har du inte ens tänkt tanken att man kan fråga så. Varför skulle någon frivilligt stanna kvar och känna efter? Antingen mår man bra – och då gäller det att njuta. Eller så gäller det att hålla känslorna under kontroll. Eller?
Vad skulle kunna hända om vi stannar kvar? Vad händer om vi sitter där i köket, med skeden mot skålens botten, och bara … är. Inte säger ”det löser sig”. Inte ler. Bara är. I tomheten. I längtan. I skammen. Låter allt ta den plats det behöver, och bara vilar där en stund.
Vad skulle kunna hända då?
Kanske skulle tomheten börja tala. Kanske skulle det visa sig att den inte är tom. Kanske är den full av längtan efter något vi inte har ord för. Ett liv vi inte har vågat leva. En sida vi inte har vågat visa. Kanske är tomheten inte en fiende. Kanske är den längtan som äntligen fått en röst.
Vågar vi fråga? Och stanna kvar för att lyssna?
Lämna ett svar