Om livets Skönhet och envisa hopp
Jag stänger av motorn. Parkeringen är tom. Gräset och buskarna framför mig är mättade av vårens färska grönska. En liten ö av liv inklämd mellan huskroppar i tegel, asfalt, den skarpa branten ner mot motorvägen utanför sjukhusområdet. Den kyliga vinden blåser in små regndroppar i ansiktet men jag står ändå kvar. Början av juni, kanske finns de kvar här i år också. Låter blicken fara längs marken runt buskar och träd. Tystnaden omsluter mig, ljuden från motorvägen tillhör en annan värld. Något rör sig i ögonvrån och jag ser en kaninunge hoppa ut på gräset från under en buske.
Hon är bara några meter bort, så jag fryser till. Plötsligt vänder hon huvudet och möter min blick. Öronen reser sig, raka och vaksamma. Den lilla nosen rycker, som om hon försöker fånga min doft. Vi står där, tysta, men vi kommunicerar ändå.
Efter en evighet rör hon sig. Ett skutt och plötsligt är hon helt upptagen av ett grässtrå, som om ingenting hänt.
Jag höjer blicken, ser bilar parkera, dörrar som öppnas och stängs, stressade steg bort.
En ny kull av kaninungar. Eller åtminstone en. Vem vet hur det kommer att gå här på denna lilla fläck av liv.
Men just nu, just här, finns det färskt gräs och en hel värld att upptäcka.
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in
Leonard Cohen, ”Anthem”,
albumet The Future (1992)
Jag hade åkt tidigare än vanligt den där dagen, hoppades undvika den värsta trafiken. Det gick så där. Det var redan kö på E18. Satt still med händerna trummande på ratten. Gick igenom veckan. En färdig checklista i huvudet. Finns det några röda flaggor för veckan? Inte vad jag vet, andas ut. Bockar av möten och aktiviteter i huvudet. Kommer på att jag har ett möte med X. Knyter sig i magen. Blir trött bara jag tänker på det. Börjar gå igenom den tänkta dialogen i huvudet. Ser henne framför mig. Hur hon pratar och pratar. Runt i cirklar. Som att varva motorn i bilen utan att ha någon växel i.
Tankarna surrade fortfarande när jag svängde in mot sjukhuset och körde mot min vanliga parkeringsplats. Men när blicken fastnade vid oxbärbusken framför mig kom minnet från förra året tillbaka. Kaniner som hoppade runt på den lilla ytan gräs, buskar och träd.
Något i det minnet drog i mig. Ville mig något.
En stilla undran föll över mig. Bildörren gick upp med sitt metalliska klick men annars var allt tyst.
När jag står där med dörren öppen så har jag ingen plan. Väntar inte på något heller.
Men kanske väntar något på mig?
Som att stå med dörren öppen redo att ta emot en gäst.
Så får jag syn på den lilla kaninen som hoppar fram. Och när hon fångar min blick så är det som att få syn på något man glömt att man hade tappat bort. Men där är du ju! Värmen sprider sig från hjärtat och rinner ut i hela kroppen.
Livet är redo att ge sig själv till oss i varje stund. Det är inte Livet som har stängt oss ute. Det är vi som har stängt oss inne.
Vi kan inte fånga Livet. Men vi kan låta oss fångas, förundras och levas.
Lämna ett svar