Ljudet av Johans steg nerför trapporna hörs tydligt genom den stängda ytterdörren. Vi har burit upp och monterat IKEA-möbler hela eftermiddagen. Nu står jag stilla med ryggen mot sovalkoven. Inget mer att göra. Blicken sveper över rummet: Skrivbordet med anatomiboken uppslagen på en bild av nervsystemet, soffan, det lilla bordet framför, bokhyllan. Bortom den nakna fönsterbrädan är himlen gråtung och vinden sliter i lindens grenar. Men inne i rummet glider allt undan. Tystnaden tränger in i mig från alla håll. Rummet är inte avvisande. Det är bara likgiltigt.
Blicken fastnar på raderna av böcker i bokhyllan. I minnet ser jag hur de stod tillsammans och trängdes i rummet där jag växte upp. Tanken för mig tillbaka dit. Jag går igenom rummen i barndomshemmet, lägger märke till hur vi alla rörde oss försiktigt genom huset för att inte stöta i varandra. Som fartyg som följer utmärkta farleder och väjer enligt överenskomna regler.
Dagen för flytten. Sommaren är slut. Mammas blick vandrar oroligt mellan väskorna på hallgolvet. Pappa tar den största väskan och går i förväg ut till bilen. Mamma ger mig en hastig kram.
– Ring när du har kommit fram. Jag nickar. Hon försvinner ut i köket.
Pappas ansikte avslöjar ingenting där han står kvar på perrongen när jag kliver på tåget.
Dagen efter har han satt in lite pengar på mitt konto. Bidrag till möbler och sånt. Pengarna är som en blytyngd som hotar att dra ner mig under vattnet och dränka mig.
Det borde betyda något att han vill hjälpa mig men jag vill inte ha hans pengar. Jag har sökt hans blick hela livet. På alla sätt jag har kunnat. Men aldrig förtjänat den. Skammen bränner i ansiktet.
Varför bryr jag mig? Jag är så jävla patetisk.
Hjärtat börjar rusa och slår våldsamt mot bröstkorgen. Det finns ingen plats för luft i lungorna men jag lyckas till slut få in en handfull syre. Andas stötvis. Tvingar kroppen att lyda.
Kroppen ger efter lite och plötsligt tappar jag kontakten. Allt stannar. Som om jag svävar fritt i ett vakuum. Det enda som finns är hjärtat som bultar. Dess mekaniska pumpande vibrerar i det sterila rummet.
Rösten som maler i bakgrunden går inte att ignorera längre.
Ensam. Du är ensam. Det finns ingen annan. Inte ens mitt eget hjärta bryr sig om mig.
En skata landar på balkongräcket utanför fönstret och kraxar. Vänder ett öga mot mig och blänger.
Drar båda händerna genom håret. Gnuggar handflatorna mot ögonen. Suckar.
Till slut startar tiden igen. Jag går ut i köket. Kaffebryggaren ser mig i alla fall. Ber mig låta honom få göra en kopp kaffe åt mig.
Det tog lång tid för mig att inse att jag inte såg klart. Det är svårt att se det som vi ser igenom. Vi ser inte glasögonen vi har på näsan.
Jag var helt säker på att jag var annorlunda, konstig och att om människor verkligen såg mig så skulle de inte vilja vara med mig.
Och jag fick ju hela tiden nya bevis på att jag var avvikande. En otålig blick, bristen på intresse för saker jag sa, att inte känna mig välkommen på festerna. Inte bli inkluderad när man planerade att träffas. Pappas föraktfulla min när jag var “för känslig”. Mammas försök att få mig att klä mig annorlunda.
Jag fick många tips. Från scoutledare, kuratorer och andra vuxna. De försökte hjälpa mig att lösa “problemet”.
Du måste träffa andra människor
Ska du inte börja spela fotboll?
Sluta analysera så mycket
Du är för känslig
Du måste jobba med din självkänsla
Jag hade ett problem och måste hitta en lösning. Ändra mitt liv eller ändra mig själv.
Men tänk om livet inte är ett problem att lösa? Tänk om det istället är möten, kontakt och dialog?
Då behöver vi vara tillgängliga för det som är här och nu. För oss själva, andra och hela situationen.
Jag var nog inte mer än 15 år när den oansenliga boken hittade mig på biblioteket. Martin Bubers “Jag och du” drog in mig i sin värld.
Buber säger att vi lever på två sätt: antingen möter vi världen som objekt (saker att använda, analysera eller kontrollera) eller som närvaro (den andre får vara en levande närvaro som möter dig lika fullt som du möter henne, oavsett om det är en annan människa, en känsla eller ett föremål).
Det är i mötet som livet händer. Inte i våra tankar om mötet, inte i våra analyser av det, utan i det omedelbara ögonblick då vi verkligen är där – tillsammans med allt som visar sig.
Tillbaka till lägenheten. Vad var det jag inte såg?
Jag är inte normal, jag är inte värd att älska.
Det är en analys. En slutsats. En “etikett”.
Vad händer om vi lägger etiketten åt sidan? Åtminstone för en stund? Och möter upplevelsen själv?
Tänk om vi bara låter upplevelsen visa sig och tala till oss.
Du: ”Jag känner mig inte normal. Ingen kan älska mig.”
(Stanna. Märk hur känslan rör sig i kroppen, kanske en tyngd i bröstet, en knut i magen.)
Du: ”Här är du – i bröstet, och här – i magen.”
(Låt dem beröra dig. Låt dem få utrymme.)
Och ibland vill upplevelsen tala:
Tyngden i bröstet: ”Jag har kämpat så länge, jag orkar inte mer.”
Du lyssnar uppmärksamt och kanske fortsätter dialogen…
Ibland räcker det att bara vara där. Öppen. Och tillgänglig.
“Allt verkligt liv är möte”
– Martin Buber
Lämna ett svar