Du står framför spegeln och har redan bytt tröja fyra gånger. Nu rättar du till den svarta över axlarna, vrider dig fram och tillbaka, bedömer hur den sitter. Nej, den funkar inte. För tråkig. Suck. Av med den. Provar den gröna, ribbade tröjan istället. Skulle du prata med dig själv på festen? Ser du intressant ut?
Sen får du syn på näsan. Finnen. Ingen kommer ändå att se tröjan. Men du står kvar och drar i den. Väljer ett halsband. Undrar om Filip kommer. Han verkar aldrig kamma håret. Skitsnygg ändå. Gillar han tjejer som inte bryr sig så mycket? Du kommer ihåg hur pinsamt det var när du inte fattade Emmas skämt, medan Filip höll på att garva ihjäl sig. Hettan stiger i ansiktet.
Du böjer dig mot spegeln för att lägga på mascara och känner hur andningen blir ytlig. Inte för att du har bråttom – festen börjar inte på en timme. Men kroppen är spänd ändå. Du rättar till en hårslinga, drar tillbaka den, rättar till den igen. Det är något med blicken i spegeln: du ser inte dig själv. Du ser någon som måste fixas till.
Du tar ett steg tillbaka och försöker se helheten. Benen. Midjan. Hållningen. Du står där och bedömer en människa som samtidigt är du. Domare och åtalad i samma kropp.
Tjugo minuter senare står du fortfarande i trosorna. Golvet är täckt av kläder som alla var fel. Du är så trött att du nästan inte orkar gå på festen.
Men det ska bli kul. Eller? Hoppas Linnea är där. Hon är bra. Emma kan vara så jobbig. Tänk om du säger fel saker? Skrattar för mycket? Borde du prata mer? Eller mindre? Du är där – och samtidigt bredvid dig själv, iakttar allt. Varje ord måste först godkännas. Låter det naturligt? Är det här jag? Du bär med dig spegeln från badrummet. Och rösten inuti dig tystnar aldrig.
Vi har nog alla varit där. Åtminstone någon gång. Kanske är det inte en fest. Kanske är det före ett möte på jobbet. Innan du ska säga något i klassen. Innan du trycker på ”skicka”.
Det är som att vi måste bygga ett bättre jag där framför spegeln. Hålla ihop det. Putsa det. Se till att det går att visa upp.
När jag upptäckte Simone Weils tankar om décréation kände jag igen mig själv. Nästan hundra år har gått, men vi står fortfarande framför spegeln och försöker bygga upp oss själva. Hon hade ett annat förslag: sluta skapa dig själv. Décréation betyder bokstavligen ”avskapelse”. Att sluta bygga upp sig själv och istället ta ett steg åt sidan för en stund. Låta något annat få stå i centrum.
Hon ville leva sin filosofi. Hon lämnade sitt skrivbord, gick ner på fabriksgolvet, jobbade vid pressarna tills händerna gjorde ont. Inte för att bevisa något. Men för att leva på riktigt. Senare skrev hon att det var första gången hon förstod hur det kändes att inte räknas. Att bara vara en bland alla andra. Det var en smärtsam insikt i vad verklig utsatthet innebär. Ändå var det där hennes tanke fick fäste: att montera ner det egna jaget för att rikta all uppmärksamhet utåt. Hon ville inte bli sedd. Hon ville se.
Du måste inte jobba i en fabrik. Men hennes idé är värd att testa.
Tänk om problemet inte är att du behöver bli en bättre version av dig själv. Mer avslappnad. Mer dig själv.
Tänk om problemet är att du kämpar för hårt?
Tänk om du kunde gå till festen utan att hålla koll på dig själv hela tiden. Inte för att du läst en bok om mindfulness. Du är bara för trött för att orka analysera en kväll till.
Det är inte att försvinna. Det är att slippa vara huvudperson i sitt eget liv precis varenda sekund. Att förlora sig i ett samtal, ett skratt eller musiken i rummet och upptäcka hur bra det känns.
Du behöver inte bli ett helgon. Du behöver bara prova att inte hålla ihop dig själv hela tiden.
Stanna kvar i ett samtal även när du inte vet vad du ska säga.
Låt någon annan vara mer intressant än du.
Fråga något och lyssna på svaret. Du behöver inte planera vad du ska säga sen.
Inget händer. Ingen dör.
Kanske märker någon att du tappade tråden. Kanske inte. Kanske blir det tyst en sekund. Kanske skrattar någon på fel ställe. Men vadå? Livet fortsätter.
En dag kanske du står i köket, hör någon prata om något du inte bryr dig om. Du lyssnar ändå. Du funderar inte på hur du ser ut. Du bara är där.
Ingen stor sak. Men du är i rummet utan att samtidigt vara någon annanstans.
Det räcker.
Om du vill läsa mer:
Weil, Simone (2010). Tyngden och nåden. Artos.
Lämna ett svar