Vi älskar att fika. Min dotter och jag.
Idag åker vi till Trosa. Parkerar bilen nära Coop. Kliver ut i den kyliga luften. Himlen är grå, men det är ingen risk för regn. När vi svänger runt bakom affären är vi strax framme vid det lilla torget. En cyklist studsar fram över kullerstenarna och svänger in framför bokhandeln. Den har öppet!
Vi går in, så klart.
Alla hyllor med böcker möter oss med en slags tyngd, en värme som känns som en omfamning. Så många röster, så många liv mellan pärmarna. Vi lyfter ner böcker, bläddrar, berättar vad vi tyckte om de vi har läst, pekar på dem vi vill läsa. Ida påpekar att hon inte gillar det där förlagets översättningar. Händer och ögon väljer noga. Vi hittar en bok var. Jag väljer Alchemised av SenLinYu. Vet inte varför. Borde vara skeptisk. Fanfiction? Men den har tusen sidor och något gör att jag inte kan ställa tillbaka den.
Vi betalar. Nej, vi behöver ingen påse. Håller min bok så att fingrarna kan stryka över sidorna där inne, inklämda mellan pärmarna. Känner tyngden i armen när dörrklockan ringer på vägen ut.
Vi går längs kanalen. En mås tittar högfärdigt på oss från en stolpe, men annars är det bara vi. Småbåtarna guppar lojt på de små vågorna.
När vi svänger av ser vi snart kafét som väntar på oss. Vi öppnar dörren och möts direkt av röster och klirret från porslin. Sorlet gör plats åt oss när vi går in. Två leenden bakom kassan. Hej och välkomna!
Ögonen går genast till hyllorna bakom glaset. Smörgåsar. Bakelser. Kakor. Vi ser på varandra. Ja. Det här blir bra.
Vi släpper fram barnfamiljen bakom oss. Vi har inte bråttom. Beställer kaffe, smörgåsar och varsin bakelse.
Vi sätter oss vid ett litet fönsterbord. Bredvid oss försöker en mamma få ett barn i barnstol att ta emot skeden. Inte populärt. Hon tittar upp, möter min blick, och jag tror hon ser att jag varit där. Viljornas kamp.
Vi lägger böckerna på bordet. Båda fantasy. Hon har Sagan om ringen. Jag klagar på att romantasy har tagit över nuförtiden. Vet att jag låter som en grinig gubbe. Ida säger inget. Nickar bara och ler lite. Hon har hört det förut. Hon har berättat om BookTok. Men hon låter mig hållas.
Vi delar våra bakelser. Ger varandra en bit. Det är så vi alltid gör. Jag älskar kaffe och nybakat bröd, särskilt när smöret smälter lite. Tar en tugga. Låter smaken ta över.
Mellan tuggorna och kaffet pratar vi. Om böckerna. Om sommaren. Om människor, om livet. Det är inte ett samtal som måste fyllas med många ord. Vi plockar upp trådar vi vävt länge, flätar in några nya, låter andra vila.
Jag tar en bit av chokladbakelsen. Fokuserar på skedens väg till munnen. Lyfter blicken och ser mig i hennes ögon. Hmm, jag tycker om choklad. Ser att hon har lite grädde i mungipan. Vi tar en paus där, innan skeden åker in och jag låter chokladen ta över.
Den intensiva smaken smälter ihop med värmen i hennes blick och rösterna från alla människor i kafét.
Efteråt fortsätter vi gå längs kanalen, längre ut mot havet. Längs kanten står människor och fiskar. Några står i en klunga och äter korv med bröd. Ler. Väntar.
Vi stannar till. Tittar på fiskespöna som böjer sig ner över det gråblå vattnet. Spänningen i linorna, tålamodet i axlarna, stillheten i väntan.
Vi säger inget. Det behövs inga ord. Vi är ju här, tillsammans.
Bild från Tre Små Rum Kafé i Trosa
Lämna ett svar