Del 3
Du sitter fortfarande på bussen. Mötet från förra inlägget. Era armar ligger fortfarande klistrade mot varandra, men något har hänt. För fem minuter sedan var det bara…skönt. Varmt. Nu har hjärnan växlat spår och börjat gå på högvarv: Vad betyder det här egentligen? Betyder det något för henne att ni rör vid varandra, eller är det bara du som känner hur det bubblar och sprakar i hela kroppen?
Och så kommer paniken. Plötsligt är tyget mellan er för tunt. Känns som hud mot hud, fast det inte är det. Magen drar ihop sig till en hård klump. Akta dig. Det här är farligt. Backa. Hitta på något skämt.
Samtidigt, du vet ju att du inte vill vara ensam. Inte nu. Inte när hon är där.
Det är här, i den där sekunden när man både vill springa därifrån och stanna kvar, som det blir på riktigt. Jag har själv spenderat halva livet med att lära mig att skydda mig när det blir för intensivt. Sätta på mig masken, spela rollen, göra det där lilla steget åt sidan så att ingen ska tro att jag bryr mig för mycket.
Men det som väcktes nyss, den där känslan av att faktiskt vara vid liv, ska du bara stänga ner den? Låta den dö för att det är säkrast?
Tänk om du testar att inte fly den här gången. Bara sitter kvar och känner efter. Det är så klart skrämmande. Men sårbarhet är inte som ett sår man ska skydda, det är mer som en dörr som står på glänt. Jag vet inte vad som kommer in. Men jag vet att om jag stänger den så kommer inget in överhuvudtaget.
Och det är svårt att veta. Ibland ska dörren vara öppen, ibland stängd. Men oftast behöver den nog stå på glänt så att vi kan känna efter vad ögonblicket behöver istället för att försöka ha full kontroll hela tiden.
Hur känns det mellan dig och människan bredvid dig just nu? Trångt? Öppet? Spänt? Mjukt? Vad vill den här känslan? Ha mer utrymme, mer närhet, mer tid?
Allt verkligt liv är möte. Jag tror verkligen det är sant, men det betyder också att det gör ont ibland. Att öppna sig för någon annan är en risk. Att stänga in sig är tryggt, men det är också… ensamt. Tomt.
Nästa gång magen knyter sig, och det kommer den att göra det, kan du prova att bara sitta kvar en stund. Inte kontrollera. Bara känna. Hur känns armen mot hennes? Hur känns magen? Bröstkorgen? Luften mellan er? Vart vill känslan röra sig? Kanske kan du följa med, bara en bit.
Det behöver inte leda någonstans. Det är ingen ekvation du måste lösa. Att stanna kvar handlar inte om att låta någon annan bestämma över dig. Det handlar om att faktiskt vara där, vid gränsen där två människor möts, och äga sin egen närvaro.
Ibland säger magen att du måste dra dig tillbaka, och det är okej. Men vem vet, om du stannar kanske du märker att hon också söker dig där i beröringen mellan era armar.
Bussen åker vidare. Det bränner fortfarande. Skaver. Det är så intensivt att det nästan gör ont. Men rädslan har ändrat form. Den är inte längre bara ett hot. Den är en möjlighet också.
Jag vill välja att vara kvar. Utan att veta hur det slutar. Vad känner du?
Lämna ett svar