Vid världsträdets rötter: Att finna sin plats i livets väv
Det var inget särskilt med utflykten till Trosa. Men ändå var det det.
Jag kunde ha beskrivit det så här:
Idag åkte jag och min dotter till Trosa. Vi parkerade bilen, gick en promenad, köpte två böcker och fikade på ett kafé. Det var en trevlig utflykt som stärkte vår relation
Det är inte fel men det missar hela poängen. Hela upplevelsen var så mycket mer, den var så mättad av mening. Men vad är mening egentligen?
Ofta känns det som att vi pendlar mellan två ytterligheter. Antingen måste vi ta hand om alla att-göra-listor eller så vill vi bara koppla av och slippa alla krav.
Det finns ett annat sätt att leva som vi nästan har glömt bort. Ett sätt att vara närvarande och delta i livet utan att behöva välja mellan att vara en effektiv maskin eller att stänga av.
Det är som att vi bara har två växlar. För det mesta ser vi livet som ett oändligt projekt med ständigt nya problem, utmaningar och möjligheter. Vi måste göra något med våra liv, med vår karriär, vår fritid, våra relationer. Och när energin tar slut unnar vi oss att koppla av ibland. Kollar en Netflixserie, festar, åker till solen. På, av, på, av.
Och i denna pendling kan vi känna att något viktigt saknas. När vi är “på” kan det kännas som att vi aldrig blir klara. Vi är hela tiden på väg mot nästa punkt och vi kommer aldrig riktigt fram. När vi är “av” så lyckas inget riktigt beröra oss. Vi kan fastna i en Netflixserie som håller vår uppmärksamhet och engagerar oss men det är tillfällig paus från livet, inte en vila i livet.
Det är smärtsamt att leva ett liv där världen inte talar till dig, inte griper tag i dig, inte vill dig något. Att sitta på en strand i solnedgången och konstatera att det är vackert men att inte känna skönheten drabba dig och gripa tag i hela kroppen. Livet känns för lätt, tunt, utan tyngd. Och kanske är det mest smärtsamma att du inte dras till något. Inget lockar, inget söker dig. Du märker inte att livet bjuder in dig, vill att du deltar, ger dig en plats som är bara din.
“Vad är meningen med livet?” är fel fråga. Den gör att vi letar efter ett facit. En definition. En statisk “grej”. Att vara lycklig, att lämna efter sig något, att få barn…En maskin har den här typen av mening. Meningen med en tvättmaskin är att ta smutstvätt och producera ren tvätt. Det är värdefullt för forskare att studera oss som biologiska maskiner. Vi kan lära oss mycket av det. Uppfinna vacciner och antibiotika. Men det är bara en modell. Användbar, praktisk, men ändå bara en modell av livet. Inte livet självt. Vi är inte maskiner.
Vi förväxlar så ofta modeller av verkligheten med verkligheten själv. Och stress gör det ännu värre. Världen förminskas till saker vi vill ha och saker vi måste skydda oss ifrån. Jaga, kämpa, fly. Uppmärksamheten blir smal och vi objektifierar allt. Allt hamnar i tydliga fack: bra, dåligt, ointressant. Meningen med min partner är att hen ska ta hand om disken, ge mig tillfredsställande sex och lyssna när jag pratar om min hemska chef. Om vår partner inte uppfyller kravlistan så måste vi argumentera, förhandla eller söka en ny partner.
Det här sättet att leva är så uttröttande och det lämnar en gnagande hunger inom oss. Efter ett tag så känns livet tomt och meningslöst. Den här känslan är inte ett fel att fixa. Den är ett symtom på att vi har glömt att vi är levande varelser och inte maskiner. Vi har stängt av kontakten med oss själva, andra och världen. Prestation är kontroll. “Koppla av” är ofta att stänga ute världen en stund. Men tänk om vi kan delta istället för att kontrollera eller stänga ute?
Mening är mer som ett verb, något vi deltar i, än ett substantiv, ett resultat vi ska uppnå.
Så istället för att leta efter en stor, övergripande mening, kan vi fråga oss: Vad känns levande i mig just nu? Mening är där när vi öppnar oss, följer en naturlig dragning och tar ett nästa steg.
Och i Trosa var meningen att se in i min dotters ögon, känna smaken av ångande kaffe och choklad, ett ögonblicks kontakt med mamman som matade sitt barn. Att få delta och vara en tråd i livets vävande som inte har någon början och inte något slut.
Bilden illustrerar Nornorna som är gudinnor i fornnordisk mytologi. De spinner livets trådar vid världsträdet Yggdrasils rot.
Lämna ett svar