Del 2
I förra inlägget skrev jag om en bussresa. Du sitter där bredvid personen du låtsas inte vara kär i. Ni pratar om någon tv-serie, nickar på rätt ställen, men den enda riktiga konversationen pågår i de där centimetrarna luft mellan era armar. Sedan kommer inbromsningen i rondellen. En armbåge glider mot en annan. Värmen sväller långsamt genom tyget med en pulserande tydlighet som gör om utrymmet mellan er. Plötsligt är allt där, i en enda punkt. Och trots att det dunkar i tinningarna sitter ni båda kvar med blicken fäst på nackstödet framför, fortsätter prata om serien som om ingenting händer, som om kontakten inte var där.
Det är helt naturligt att vi inte låtsas om kontakten på bussen. Inte än. Ett steg i taget. Men varför är det så svårt att stanna i kontakt även när vi skulle vilja det? Varför drar vi oss så ofta undan och låter kontakten tona bort? Varför låter vi det som faktiskt händer, det som växer som en våg, som ett gemensamt hjärtslag, blekna och tunnas ut tills vi är själva där igen?
Filosofen Martin Buber skulle säga att vi lever i två slags tillstånd. Han kallade dem ”Jag-Det” och ”Jag-Du”. Innan inbromsningen var ni där, i ”Jag-Det”. Det är det vanliga. Vi håller distans, följer osynliga regler, bedömer varandra lite ytligt, pratar för att slippa tystnaden. Det är en flyktig bubbla, utan tyngd. Men när bussen krängde till och armarna möttes, då sprack bubblan. Då blev det ”Jag-Du”. Då slutade ni vara två människor som tittade på varandra och blev två människor som faktiskt fick kontakt. Avståndet försvann. Gränsen mellan er blev porös och ett “vi” fyllde er del av bussen.
Det är här det blir besvärligt. För ett ”Jag-Du” är naket. Och det är svårt att stanna kvar där.
Inom gestaltterapin talar man om deflektion. Det är när kontakten blir för intensiv, vi vågar inte stanna i den. Istället skickar vi den åt ett annat håll. Du känner nog igen det. Den där laddningen som blir för stark, och plötsligt måste du skämta bort det, eller kolla mobilen, eller hålla fast vid samtalsämnet som en räddningsplanka. Netflix blir en mur att gömma sig bakom. Den låter oss sväva tillbaka till intellektet och kontrollen. Vi gör om varandra till säkra objekt igen (”Det”) Den kraftfulla närvaron skrämmer oss.
Det är väldigt mänskligt. Men jag har märkt att när jag konsekvent skyddar mig från sårbarheten, skyddar jag mig också från livet självt. Livet är ju det som sväller och pulserar mellan oss.
Buber sa att ”allt verkligt liv är möte.” Jag tror han menade att det inte handlar om att verka smart, eller ha de rätta orden, eller prestera något alls. Det handlar om att stanna kvar när maskerna faller bort. Att våga vara ett ”Du” är ingen teknik, det är bara ett val.
Nästa gång du känner kontakten som vibrerar mellan dig och någon annan så behöver du inte göra något särskilt. Du behöver inte ens prata. Gör bara plats för kontakten. För energin som pulserar mellan er. Du behöver inte veta vad som händer sen. Du kan vila där, avvaktande, utan brådska.
Lämna ett svar