Del 1
Du sitter bredvid personen du låtsas inte vara kär i. Bussen är fullsatt, fönstren immiga, motorn vibrerar i ryggen. Ni pratar om nåt oviktigt, en serie ni båda sett. Du skrattar på rätt ställen, nickar, letar efter något smart att säga. Hjärtat bultar, händerna känns fuktiga av svett.
Du är helt fokuserad på avståndet mellan er. Tre centimeter. Två. Luften mellan hennes ärm och din jacka är inte tom. Den känns laddad, som en elektrisk spänning. Du vågar inte röra dig. Om du andas in för djupt kommer gränsen mellan er att försvinna.
Bussen svänger tvärt i en rondell. Chauffören bromsar för hårt.
Din armbåge glider mot hennes. Inte en stöt, bara en plötslig, stilla tyngd. Hud genom tyg. Värme som letar sig fram från arm till arm.
I den där bråkdelen av en sekund stannar allt. Motorn tystnar. Du känner trycket, värmen som strålar från en annan kropp. Du känner hur armen ger efter, mjuk.
Plötsligt inser du något.
Du känner värmen från henne, men hon känner också värmen från dig.
Du är inte längre osynlig. Du är inte blicken som iakttar. Du är en yta. En tyngd. En kropp som tar emot. Du blir hypermedveten om var du slutar och hon börjar. Varje millimeter hud längs din arm tänds upp. Du rör och är berörd.
Bussen rätar upp sig. Samtalet fortsätter som om inget hänt. Blicken fäst på nackstödet framför dig.
Men ingen av er flyttar sin arm.
Ni sitter kvar. Arm mot Arm. Bara ett lätt tryck, men ingen luft kan komma mellan. Spänningen tjuter i öronen. Hela universum samlas just där, i tyget mellan er hud.
Två hjärtan. Men en puls.
Lämna ett svar