När rädsla, tystnad och missförstånd förändrar ett samtal
– Har vi mer parmesan?” frågar hon med blicken i tallriken.
Det är det första hon säger på tio minuter.
– Nej, tyvärr. Och där dog det samtalet.
Tomatsåsen smakar ingenting. Men det kliar när den fastnar i skäggstubben. Och sen vet jag inte var jag ska göra av servetten. Jag letar efter hennes blick. Skavet i maggropen ger sig inte.
Hennes gaffel snurrar långsamt, ett varv, två, för att få upp den sista spaghettin.
Till slut ger hon upp. Skjuter bort tallriken och lägger handen på bordet. Jag ser hur hon sväljer innan hon sliter blicken från tallriken och ser på mig.
– Jag vet inte om jag vill fortsätta så här.
Hon tänker göra slut. Jag hör det innan hon har pratat klart. Ändå får jag inte tag i orden som bara glider iväg. Ingen aning om vad jag ska säga. Vågar inte fråga. Jag tar sats och mumlar ett okej.
Jag tvingar mig att hålla kvar blicken. Händerna vill inte vara stilla i knät. Hon säger inget mer. Väntar på mig.
Tystnaden. Kramarna som blev kortare och kortare, huvudet som vändes bort, och hur hon låtsas sova när jag kommer och lägger mig.
Varför har hon inte sagt något förrän nu?
Vill bara att hon ska stanna.
– Hur menar du? Jag kämpar för att låta normal. Misslyckas.
Hon vänder sig mot fönstret. Ögonen blanka.
– Det känns inte som att du bryr dig längre.
Ilskan stiger från magen. Jag biter ihop käkarna.
Det är ju du som inte bryr dig. Jag låter ju dig bestämma allt. Du vet att jag inte gillar Karro. Att jag helst vill att vi är själva på fredagarna.
Men jag säger inget.
Något rör sig under ilskan. Muren jag har rest mellan oss, och bakom den det jag inte vill att hon ska se.
När jag ser upp mot henne igen blinkar hon bort en tår från ögonvrån. Sedan ser hon på mig, och jag tittar bort först.
– Så du har redan bestämt dig, konstaterar jag.
Ordet bestämt ligger kvar i munnen. Hon drar in luft för att försvara sig, jag ser det på hur hon rätar på nacken. Nej, inte så här, tänker jag.
– Jag visste inte vad jag skulle göra, säger jag. Det är därför jag inte har sagt något.
Hon stänger munnen igen. Baksidan av handen stryker över kinden, en gång, hårt.
– Vad vill du då? Hon säger det lugnt, som om hon vill veta.
Jag öppnar munnen.
Hon väntar på honom. Paniken håller kanske på att ta över, men han har tid. Frågan är om han kan stänga av autopiloten.
På ytan handlar det om att kämpa för relationen eller släppa den. Men egentligen vet han inte vad han vill. Han vet bara vad han inte vill förlora.
Det verkliga problemet är att situationen har krympt ihop till det som hotar. Han slutar lyssna på henne och svarar på sin egen tolkning av det hon säger. Tolkningen, hon vill lämna honom, känns som ett faktum.
Det är lätt att låsa sig och sluta lyssna. Men hon säger ju inte att det är fel på honom. Hon säger att hon inte vill ”fortsätta så här”. Och hon känner att han inte bryr sig – kanske för att hon faktiskt vill att han ska göra det?
Tanken på att förlora henne är så skrämmande att han inte kan tänka på något annat. Samtidigt finns där något bakom rädslan att förlora henne och ilskan för att det känns orättvist. Något sårbart han inte ens vill erkänna för sig själv. Tankar och känslor han inte har kunnat sätta ord på eller inte vågat. Han har låtit henne bestämma för att vara snäll. Men också för att han inte har kunna prata med henne på riktigt och det har skapat en klyfta mellan dem.
Men när han säger ”så du har bestämt dig” ser han hur hon stelnar till. Han märker hur han försöker tvinga in henne i ett hörn och förstår att det är fel. Han säger det han faktiskt vet; att han inte visste vad han skulle göra. Inte för att det är rätt svar, utan för att det är sant. Och i samma stund är situationen inte längre låst. Han har inte löst den men han har öppnat den.
Men vad gör man när man inte kan sätta ord på allt och inte vet vad man vill? Man behöver inte veta allt för att ta ett steg. Man behöver bara ta ett som är sant – och sedan lyssna innan man tar nästa.
Det är det han gör. Han har inte hela bilden. Han har en mening, och han säger den. Sedan väntar han, i stället för att rusa vidare till nästa försvar.
Och hon frågar igen. ”Vad vill du då?”.
Lämna ett svar