Levande kontakt

Jag tror många av oss känner igen oss i Alex från förra inlägget. Vi mår dåligt men vi förstår inte varför. Eller vi vet åtminstone inte vad vi ska göra åt det. Och det är klart att det är svårt att förklara det för någon annan när vi inte ens själva vet vad som är fel. Och de vi pratar med har alla olika teorier. ”Du ser trött ut.” ”Du tänker för mycket.” ”Du är lite överkänslig.”

Och Alex sväljer klumpen i halsen, brer smör på mackan, säger att det löser sig. Tuggar. Sväljer. Försöker fylla tiden med något så att det gapande hålet inte ska märkas.

Vi får alla massor av råd. Träna. Gå ut mer. Skaffa rutiner. Sluta grubbla. Men det hjälper inte. Den jobbiga känslan släpper inte taget. Den ligger där och gnager.

Alla andra verkar tänka att vi måste fixa något som är fel inom oss eller i våra liv. Problemet sitter antingen i tankarna. Då ska de rättas till: tänk inte så mycket, det blir bara värre då. Eller i beteendet och då ska det ändras: sitt inte själv så mycket, gå ut och träffa folk. Känslan själv ska vi bara acceptera.

Det är inget fel med något av det. Om det faktiskt hjälper. Men det gör ju inte alltid det.

Alex tröttnar på råden. Han vänder sig inåt i stället. Han börjar iaktta sig själv: Vad känner jag nu? Varför känns det så här? Det låter som en lösning. Men det gör det ofta bara ännu värre.

De vanliga råden handlar om att ta kontroll genom att inte tänka så mycket och istället ändra något i våra liv. 

Men när vi vänder oss mot jobbiga känslor så går vi oftast bara från att försöka kontrollera livet omkring oss till att istället försöka kontrollera våra känslor. Det är fortfarande samma kontrollbehov. Vi splittrar oss i en del som lever och en del som övervakar och betygsätter hur det går för oss. Det tar mycket energi. Och det kan kännas som att vi står bredvid våra liv och iakttar istället för att delta och faktisk leva.

En annan variant: vi börjar ”acceptera” känslorna – men som teknik med en dold agenda. Jag accepterar tomheten så att den ska försvinna. Känslan märker agendan. Den låter sig inte accepteras bort.

Det är som att din katt har släpat in en död mus på köksgolvet. Du accepterar att musen är där men ditt enda mål är att bli av med den. Den angår dig inte, den vill dig ingenting.

Ok, men om vi varken kan ta kontroll över situationen eller bara acceptera den, vad gör vi då?

Det första steget är att sluta se tomheten som ett fel som måste repareras.

Sluta behandla tomheten som att något har gått sönder

När Alex ligger i sängen i sitt gamla rum så är det inte hans psyke som har gått sönder. Det som har hänt är att en hel värld har försvunnit. Ljuden i hemmet, rösterna i hallen, den invanda vardagen som skapade sammanhang utan att han ens behövde tänka på det. Allt det där känns främmande nu. Det livet är borta. 

Tomheten är inte ett hål i Alex. Tomheten är det faktiska rummet mellan det som var och det som ännu inte har blivit.

När vi försöker fixa känslan genast missar vi vad den faktiskt bär på. Vi behandlar den som ett larm som ska tystas, istället för att lyssna på vad larmet reagerar på.

Från att övervaka till att landa

Istället för att stå bredvid och analysera eller bara ge upp och acceptera att tomheten är där kan Alex göra något mycket enklare. Han kan landa i kroppen och rummet och göra plats så att allt ryms utan att det blir trångt.

Det handlar om att känna madrassen som låter kroppen vila. Täcket som håller om honom. Och samtidigt kan han lägga märke till hur nattlampans sken sträcker sig ut åt alla håll i rummet. Höra knäppningarna i huset. Det finns gott om plats för tomheten här också. 

När vi släpper kontrollen och slutar övervaka uppstår en paus. Och det är i den pausen något nytt kan börja hända.

Känslan som bär på en riktning

När vi slutar fylla tomrummet med panikartade tankar blir det tydligt att tomheten inte är alldeles tom. Det finns en kroppslig förnimmelse där – en diffus, samlad känsla av hela situationen. Det är det som filosofen Eugene Gendlin kallar för en felt sense.

Det är inte en färdig tanke eller en tydlig känsla som arg eller ledsen, utan en ordlös förnimmelse i kroppen av hur det är att vara Alex just nu.

Filosofen William James talade redan för mer än hundra år sedan om att vårt medvetande har en ”rand” – en kant av diffusa aningar som omger det vi ser klart. Kognitionsforskaren Bruce Mangan beskriver detta som kognitiva känslor: subtila signaler i kroppen som talar om för oss att något stämmer, skaver eller är på väg att klarna, långt innan vi kan sätta ord på det.

När vi försöker tvinga fram svar blockerar vi dessa subtila signaler. Vi låter inte medvetandets “rand” att tala.

Att låta nästa steg ge sig till oss

När Alex vågar stanna och hålla den där känslan av “allt det här” sällskap så kan något oväntat hända.

Kroppen vet ofta mer om situationen än vad våra logiska tankar hinner räkna ut. Ur den stilla uppmärksamheten börjar ett litet skifte ske. Inte genom att Alex bestämmer sig för en lösning med viljan, utan genom att en riktning ger sig till honom.

Det kan vara en plötslig, stillsam impuls: Jag ska gå ut och köpa den där lampan till fönstret. Eller: Jag vill ringa och prata med en kompis. Eller bara en djup utandning och insikten: Det är okej att inte veta allt just nu.

Ett genuint nästa steg kan vi inte tänka ut i förväg. Det visar sig för oss först när vi gör plats och lyssnar på det som redan rör sig i utkanten av vår uppmärksamhet.

Tomheten behöver inte vara ett problem att lösa. Kanske är den bara utrymmet där nästa steg förbereder sig.