Konsten att släppa in världen utan att gå under
Jag satt på tåget igår och försökte läsa nyheter. Smältande isar, skjutningar, kriget i Ukraina. Efter tre rader lade jag ifrån mig telefonen och stirrade ut genom fönstret. Träden, husen, stationerna som kom och gick. Allt såg ut som vanligt. Grå himmel. Ingenting som avslöjade att världen håller på att gå sönder.
Det är så det är. Världen är för stor. Du öppnar ytterdörren och plötsligt står du ansikte mot ansikte med krig, kriser, stress på jobbet och din egen kropp som också kommer att ge upp förr eller senare. Impulsen att lägga sig ner och dra täcket över huvudet känns omöjlig att stå emot. Att bara få vara ifred.
Och ofta är det precis vad jag gör. Jag bygger en osynlig glaskupa runt mig, drar mig undan. Det är en överlevnadsstrategi när jag inte orkar mer. Jag slutar ta in, slutar låta det beröra mig. För om jag verkligen skulle känna efter, fullt ut, skulle jag ju gå sönder. Eller så känns det i alla fall.
Men problemet med glaskupan är att den inte filtrerar. När jag stänger ute smärtan stänger jag ute allt annat också. Kaffet smakar ingenting. Samtalet med min fru blir ytligt. Jag stannar på mitt rum extra länge istället för att sätta mig i vardagsrummet med de andra. Jag vandrar genom dagarna och undrar varför allt känns så tomt.
Det är lätt att tro att tomheten är ett faktum. Världen är förlorad, det går åt helvete. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om tomheten inte är ett svar på hur världen ser ut, utan ett tecken på att jag har slutat låta den beröra mig? Att jag har brutit kontakten?
Mening är inte något man hittar i en bok eller på en meditationsretreat. Mening uppstår i möten, när händerna gräver ner sig i trädgårdslandet, när regnet träffar ansiktet, när jag håller kvar en annan människas blick tillräckligt länge.
Det är lätt att tro att makt betyder kontroll. Att kunna stoppa kriget, rädda haven, lösa klimatkrisen. Med den måttstocken är jag fullständigt maktlös. Jag kan inte ens få vår hund att sluta skälla på grannens labrador.
Men jag har makt över en sak: min uppmärksamhet. Just nu. Jag kan välja var jag riktar blicken. Klimathotet finns där, i bakgrunden, jag förnekar ingenting. Men jag behöver inte stirra på det varje vaken sekund. Det är som en vägg man vet finns utan att hela tiden stå med pannan tryckt mot den.
I förgrunden finns det jag faktiskt kan få kontakt med och röra. Fotsulorna mot golvet. Ångan från kaffemuggen. Barnen som vill ha hjälp med något. Nästa andetag. Det är här livet pågår. Det är här jag kan göra något. Även om det bara är något litet.
Och ansvar? Det ordet har blivit så tungt. En ryggsäck full med tegelstenar, som om jag ska bära hela världens lidande på mina axlar.
Men tänk på vad ordet egentligen säger. Ansvar. Ursprungligen, i gamla nordiska lagtexter, betydde det bokstavligen att ”svara för sig”. Att svara. Livet frågar, och jag svarar.
Och livet frågar inte om jag kan lösa världens alla problem. Livet frågar vad jag gör i den här situationen. Kan jag svara från platsen där jag befinner mig, just nu? Inte rädda hela jorden men ta hand om min del av den? Kan jag var där för min fru, mina barn? Kan jag göra min plats på jorden lite bättre? Kan jag röra och låta mig beröras av allt jag möter?
Jag kan inte fly döden. Men jag kan sluta fly livet.
Det krävs mod att stanna kvar. Att inte vända bort blicken från en värld som är både skör och brutal. Inte för att vara hjälte. Utan för att alternativet, att skärma av mig, inte är något liv alls.
Smärtan finns där, ja. Men också värmen från en kram. En annan människas skratt. Doften av fuktig jord och värmen från vårens första sol. Och väntan på att de frön jag sått ska gro och ge skörd i i höst.
Photo by Sushobhan Badhai on Unsplash
Lämna ett svar