Jag är 17 år. Basen slår i bröstet. Mina händer vet inte vart de ska ta vägen, så jag trycker dem mot väggen bakom ryggen. Jag lärde mig tidigt att överleva genom att försvinna.
Men det fanns en plats. En ek. Jag var fjorton, satt lutad mot eken och kände hur solen trasslade sig genom grenarna för att nå fram och värma mitt ansikte. Händerna låg stilla i gräset och visste precis var de skulle vara utan att jag behövde tänka på det.
Sedan blev jag vuxen. Läkare. Seriös. Jag glömde eken. Jag behandlade kroppar som maskiner och det fungerade, tills min dotter satt på BUP-mottagningen och jag såg hur de såg på henne: en viktkurva som skulle korrigeras. Kroppen skrek att det var fel. Evidensen sa att det var rätt. Jag lyssnade på kroppen. Det var det svåraste jag gjort.
Nu skriver jag för dig som står vid väggen. För dig som antingen inte kan sluta känna eller som har glömt hur det känns att känna något alls. Som har läst alla artiklar men ändå inte hittat hem. Jag har inte svaren. Men jag har hittat en karta som alltid visar nästa steg. Som Renias, lejonspåraren, sa: ‘Jag vet inte vart vi är på väg, men jag vet precis hur vi ska komma dit.’
Levande kontakt 