Levande kontakt

När livet bara handlar om att äta – eller inte

Novembermörkret har svalt tunnelbanans slutstation och snöfallet har suddat ut gatorna. Busshållplatsen är övergiven. Jag drar åt remmarna på ryggsäcken och börjar springa.

Tre kilometer. Fötterna sjunker ner i decimeterdjup, oplogad snö som letar sig in i skorna. Lungorna bränner i den kalla luften och för varje steg jag tar genom drivorna känns ryggsäcken tyngre, som om den vore fylld med sten. Svetten rinner längs ryggraden trots kylan. Jag kollar klockan på mobilen. Ida väntar.

Korridorerna är tomma när jag äntligen kommer fram. Vaktmästaren väntar med nycklarna i handen. Ida står bredvid, nästan försvunnen i huvtröjan, med händerna indragna i ärmarna. Håret är uppsatt i en stram hästsvans, så hårt åtdragen att de ser ut att göra ont.

Hon tittar inte upp när jag kommer.

Vaktmästaren säger inget, han bara låser upp dörren till förrådet och går därifrån. Det stinker damm och gammalt kopieringspapper när vi kliver in, instängt och kvavt. Ida går direkt till en av de rangliga trästolarna och sjunker ner. Hon drar upp knäna mot bröstet under alla lager kläder och gömmer ansiktet i huvan.

Jag ställer matlådan på det repiga bordet. Den ser absurd ut i det kalla skenet från lysröret som surrar i taket. Tre cocktailtomater, en knäckebrödsskiva och några skivor kyckling omsorgsfullt skurna i små, fyrkantiga bitar. Lite potatis. Allt ryms i en ynkligt liten plastlåda.

Jag sätter mig mittemot. Mina blöta byxor klistrar fast vid låren. Ida ser inte på mig. Hennes blick är fixerad vid plastlådan. Jag ser på hennes händer, torr, sprucken hud. Såriga knogar. 

Hon tar gaffeln och börjar peta i maten. Flyttar en tomat en millimeter till vänster. Sedan tillbaka igen. Sekunderna sträcker ut sig. Och de sliter isär mig inifrån. Världen krymper till gaffeln som till slut långsamt börjar sin färd mellan plastlåda och mun. Tuggar långsamt. Som att det kräver all energi hon har. 

Utanför dörren hörs sorlet från de andra eleverna, skramlet av skåp som slås igen. Här inne är det bara tystnad. Inte ett ljud. Vi sitter kvar i förrådet medan snön fortsätter att falla utanför.