Levande kontakt

Om att stå ut med att inte veta

Det är tystnaden som är svårast. Den skriker om det som inte längre finns mellan oss. Jag sitter på den låga stocken vid sjökanten. Min tallrik är sedan länge tom. Men avståndet mellan maten och hennes mun är oändligt. En armlängd bort, men det kunde lika gärna vara ett hav mellan. Jag ser hennes händer. De vilar i knät, bleka och stilla. Inte händer som ska äta. Händer som gett upp.

Inom mig startar det välbekanta maskineriet. Läkaren i mig ser tecknen: muskelmassa som tynar bort, sänkt puls, kognitiv avstängning. Protokollet är klart. När kroppen inte längre klarar sig själv måste vi ta över. Sondmatning. Bälte. Tvång. Det är logiskt. Det är evidensbaserat. Det är säkert.

Men under bröstbenet sitter en vägran som inte är logisk. En hård knut. Den säger nej. Att lägga in henne, låta slangar, strikta rutiner och tvång ta vid där vår kontakt brustit, är att slutgiltigt bekräfta att hon inte längre är där. Att hon blivit ett objekt som ska hanteras, en maskin som ska lagas.

Jag söker hennes blick, men den glider undan som vatten på oljat trä.

Inga färdiga svar. Tvingar jag henne förlorar jag henne till systemet. Väntar jag förlorar jag henne till svälten. En situation utan utgång, ett rum utan dörrar.

Mina händer darrar. Jag lägger dem platt mot stockens skrovliga bark för att känna något fast. Torrt. Svalt. En skalbagge kryper envist i en spricka. Livet fortsätter. Men här har tiden stannat.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Orden var mina verktyg. Nu är de tomma. Jag håller andan, som om ett andetag skulle rubba den sköra jämvikten och tippa oss över kanten till avgrunden. Vi sitter kvar i tomrummet mellan det omänskliga protokollet och den stumma vägran.

Marken under mig är inte längre jord och sten. Den är ett tunt skikt av ingenting.

Flykten in i facit

Det är i tomrummet, på stocken och vid det svarta bordet, som den verkliga kampen börjar. Inte mot sjukdomen. Inte mot vägran. Mot min impuls att fly.

Vi är nog skapta för mönster. Vi tycker inte om öppna frågor. Vi vill veta direkt. Eller så fungerar jag i alla fall. När vi står inför det obegripliga är det lätt att tappa fotfästet. För att stå ut med svindeln gör vi det vi är bäst på: vi tänker.

Jag märker hur jag genast översätter henne till ett tekniskt problem. Klamrar mig fast vid den medicinska kunskapen. Förstå problemet. Hitta en lösning.

Anorexia nervosa.

Kritiskt BMI.

Sondmatning.

Orden är en rustning. Så länge jag ser henne som ett objekt, som en rad i journalen, behöver jag inte känna avgrunden. En trasig maskin har en instruktionsbok. Tryggare att vara läkare med en plan än en pappa som är vilse.

Men flykten har sitt pris. Om jag väljer protokollet framför kontakten, drar jag mig undan. Ser bara diagnosen. Slutar se henne. 

Kanske har du också gjort det.  Åtminstone ibland. Flytt in i rutiner, i borden och måsten, i expertråd och färdiga svar. För vi står inte ut med att sitta kvar på stocken och erkänna att kartan inte stämmer. Tystnaden utan svar kan vara skrämmande.

Vi har glömt att det är i den tystnaden som något nytt kan växa fram. Att vägra färdiga svar är inte att ge upp. Det är att börja lyssna med något annat än intellektet.

Men det kräver att vi kan stå ut med att inte veta.