Levande kontakt

Måste vi välja mellan sondmatning & bälte eller svält?

Vi bär ner kanoterna till bryggan. Äntligen dags igen. Karta. Flytvästar. Packsäckar. Torrmaten i påsarna, varje måltid planerad. Ida och lillebror i den ena kanoten, jag i den andra. Vi skjuter ut kanoterna i den smala kanalen. Det är en fin dag. Vattnet ligger alldeles stilla där sjön breder ut sig framför oss.

Första lunchen. En pytteliten portion. Hon petar med gaffeln, tittar ut över vattnet. Jag tänker att hon kanske inte är hungrig. Kanske är det värmen.

Kvällen. Tallriken står orörd framför henne. Inte trots. Inte ilska. Bara en stum, total vägran. Jag pratar, försöker låta normal, men orden faller platt. Ingen respons. Som att ropa in i en grotta och vänta på ett eko som aldrig kommer. Jag böjer mig fram, försöker fånga hennes blick, men blicken glider undan. Ögonen är svarta, tomma. Som om någon annan satt där bakom ögonen. Plötsligt förstår jag vad ordet besatt betyder. På riktigt. Min tjej är borta. En monster har tagit över hennes kropp.

Mina verktyg – lirkandet, alla förnuftiga argument, den stränga rösten – har absolut ingen effekt. Jag tappar orienteringen fullständigt. Ingen aning om vad jag ska göra.

Lillebror sitter tyst bredvid. Hans ögon, frågande. Han tittar från henne till mig, letar efter en förklaring jag inte har. Jag vill skydda honom från allt det här. Men det är redan för sent.

Sondmatning och bälte. Eller svälta. De orden finns där, kliniska, omänskliga. Är det verkligen de enda valen vi har? Jag sitter kvar på stocken. Tallriken i knät. Och känner marken öppna sig under mig.