Levande kontakt

När min dotter blev en viktkurva på BUP

Sommarsolen lyser in genom det stora fönstret. Det kalla ljuset bländar. Mitt i rummet står ett runt svart bord omgivet av svarta stolar. Ett försök att bryta den kalla sjukhusmiljön. Det misslyckas. Där min dotter borde stå bredvid mig finns bara ett svart hål.

Sjuksköterskan ställer fram tre tallrikar med mat på bordet. Noga uppvägda mängder potatis, kött, sås och grönsaker. Sjuksköterskan tittar på mig och förväntar sig en uppmuntrande nick. Jag nickar, gör min plikt.

“Sitt rak i ryggen.” Hennes röst är neutral, tränad. Ida gör som hon blir tillsagd. Ryggraden rör sig som om någon drar i trådar uppifrån, och jag säger ingenting för jag vet att det här fungerar. Evidensen är tydlig. Kalorierna måste in, hjärnan måste få bränsle. Det finns inget utrymme för tvekan i protokollet.

Det är plågsamt att se hur gaffeln inte vill närma sig munnen utan fastnar på vägen. Hon tvingar in maten i munnen. En tugga i taget. Jag räknar med henne utan att vilja. 12, 13, 14.

Käkarna spänns och släpper, spänns och släpper. Jag tittar på tallriken. Långsamt, långsamt töms den.

Jag sitter stilla, säger ingenting. Låtsas fokusera på min egen tallrik.

Hon lägger sig på britsen efteråt, kryper ihop med ansiktet mot väggen. Hon ser ut som något man stängt av. Inte som min dotter. Hon har blivit ett objekt. Ett BMI-tal, ett blodsocker, en rad i journalen.

Jag tänker på köket hemma. Tacos på fredagarna, hur hon brukade lägga riven ost på och skratta åt att det var för mycket, hur våra ögon möttes över bordet i ett helt annat ljus. Det var inte länge sedan. Det känns som ett annat liv.

Något skaver. I hela kroppen. En vägran, dov och envis, som trycker på inifrån.

Jag längtar efter att lägga handen på hennes axel.

Men jag känner bara avgrunden. Hon är borta.